Givare berättar

När jag förstod hur svårt det var att hitta en donator med rätt vävnadstyp kändes det självklart att vara tillgänglig ifall det är just min vävnadstyp som någon annan människa behöver. Det kändes värdefullt att kunna rädda ett liv.

Nyligen fick jag ett brev hemskickat där det stod ungefär så här: ”Nu finns det någon som kanske behöver dina stamceller/benmärg. Ring oss så snart du kan”. Så jag ringde direkt.

Det var en häftig känsla – vad kul att jag får chansen! Och samtidigt lite omskakande. Plötsligt blev det verklighet av något som blivit mer och mer abstrakt ju längre tiden gått från det att jag gått med i Tobiasregistret.

Det var många tankar som for genom huvudet. Jag var tämligen säker på att jag ville ställa upp, men det kändes ändå viktigt att skaffa så mycket information som möjligt om vad det skulle innebära. Hur ont skulle det göra och fanns det några risker? Jag läste alla papper från Tobiasregistret och fortsatte med att söka fram allt som fanns på internet om donation av stamceller och benmärg. En tidig fråga var också: vem är det som behöver just min hjälp? Hur gammal är personen och var finns hon eller han? Det var spännande att få veta att det var en kvinna i USA!

Jag bestämde mig för att donera för att det kändes värdefullt att vara med och ge en annan människa chansen till ett nytt liv. Jag tänkte att den som behöver min hjälp är någons fru eller man, mamma eller pappa, dotter eller son, mormor eller morfar och så vidare. Att hjälpa någon att överleva är ju också att vara med och förhindra att någon mister en nära anhörig. Dessutom kände jag mig lite utvald – om det är just min vävnadstyp som efterfrågas är det klart att jag ställer upp!

Först fick jag gå till vårdcentralen och ta ett antal prover. Man ville kontrollera min vävnadstyp igen och se så att jag inte bar på någon smitta som skulle göra mig olämplig som givare. Jag fick även fylla i ett omfattande frågeformulär om min hälsa. Allt visade sig se bra ut och patientens sjukhus meddelade att de ville gå vidare. Jag fick också veta att de helst ville ha stamceller via perifer skörd vilket innebär att man är vaken och lämnar cellerna via blodet. Ofta kan det sedan ta några månader innan donation blir aktuell, men i det här fallet gick det snabbare. Patientens sjukhus ville agera snabbt. Redan efter några veckor var det dags för nästa steg: en grundläggande hälsoundersökning på Akademiska sjukhuset i Uppsala, där själva ”stamcellsskörden” sedan skulle ske. Jag fick genomgå lungröntgen, EKG, ytterligare en massa prover togs och jag fick träffa en läkare och ställa alla frågor. Fortfarande hade jag kunnat dra mig ur om jag hade velat det. Allt visade sig ok. Nu var jag riktigt godkänd och alla parter var i full gång med planering inför min ”skörd” och patientens transplantation.

Fem dagar före skördedatum var det dags att börja med sprutorna. Som tur är har jag en man som är sjuksköterska, så jag behövde varken lära mig själv eller uppsöka vården för att ta dem. Två gånger om dagen skulle jag tillföra ett hormon för att öka produktionen av vita blodkroppar och locka ut stamcellerna ur sina hålor i benmärgen. I det här läget är det för sent att ångra sig och jag känner ett jätteansvar att fullfölja det jag gett mig in i. Nu har patienten påbörjat sin tuffa behandling där immunförsvaret helt slås ut för att hon ska kunna bygga upp ett eget med hjälp av mina stamceller.

Dagen D åkte vi till Uppsala på morgonen. Jag blev ”inlagd” över dagen på blodmottagningen och fick krypa ned i en säng med nålar i båda armvecken. En maskin vaskade ut stamceller ur mitt blod från ena armen och ledde resten tillbaka i den andra armen. Det var ovant att vara så stilla och inte få röra på armarna och att behöva matas hör inte heller till vanligheterna!

Eftersom patienten som skulle få mina celler vägde mer än jag fick jag ”tappas” längre än vanligt. Annars var det riktigt mysigt, personalen var glad och pratsam och vi hann också med att se en film. Vid 15-tiden var jag klar och kunde åka hem igen, medan påsen med mina celler väntade på kuriren som skulle ta den med sig på flyget till USA.

Under resans gång tänkte jag väldigt mycket på patienten. Det är en människa som jag inte känner och ändå kan jag vara med och påverka hennes öde. Jag funderade över hur hon mådde och höll tummarna för att det skulle gå bra.

Efteråt kändes det fantastiskt! Jag kände verkligen att jag gjort en insats och väntade med spänning på att få höra hur det hade gått. Lyckligtvis blev det en bra skörd där patientsjukhuset fick betydligt fler stamceller än de hade önskat och de var oerhört tacksamma. 

Bara några dagar efteråt kom ett paket med posten. (Tobias Registrets anm. Givaren blev kontaktad av Tobias Registret och fick godkänna att få detta brev hemskickat.) Patienten och hennes make sedan 40 år ville tacka mig för insatsen, för ett fortsatt liv tillsammans. ”Nu får jag fortsätta leka med mina barnbarn”, hade hon skrivit och jag fick tårar i ögonen när jag läste det. Jag fick en vacker ängel i trä som nu står på en hylla och påminner mig om vad jag fått vara med om.

Jag skulle absolut vilja träffa mottagaren! Det skulle vara jättehäftigt! Det känns så starkt att ha den här länken till en annan människa. Att hon kanske inte hade levat idag, utan min hjälp.

Jag tror att jag skulle kunna donera igen och särskilt för den här patienten, där ingen annan än jag kan komma i fråga nästa gång, om jag förstått det rätt. Sedan vet man aldrig hur mitt liv ser ut då, om jag får frågan någon mer gång. Men grundinställningen är helt klart positiv!